Spaniens medeltida krig har sina rötter i visigoternas rike, som uppstod efter Väst- romerska rikets fall och kom att dominera den iberiska halvön från slutet av 400-talet. Visigoterna, en germansk folkgrupp, hade ursprungligen tjänat som foederati, allierade trupper, åt romarna men tog makten över Hispania efter Väst-roms kollaps. Under flera århundraden styrde de ett kristet rike med centrum i Toledo, där de successivt assimilerade sig med den romerska och iberiska befolkningen. Det visigotiska kungadömet präglades av interna maktkamper och svåra tronföljdsstrider, vilket försvagade dess enhet och gjorde det sårbart för yttre hot. År 711 tog denna period slut när den berbiske generalen Tariq ibn Ziyad, i tjänst hos det muslimska umayyadiska kalifatet, korsade Gibraltar sund och landsteg med en armé i södra Hispania. Den visigotiske kungen Rodrigo försökte stoppa invasionen men besegrades avgörande i slaget vid Guadalete. Denna seger gjorde det möjligt för de muslimska styrkorna att snabbt expandera och erövra större delen av halvön, där de etablerade det islamiska emiratet al-Andalus under umayyadiskt styre. Efter den muslimska erövringen fortsatte de krigiska konflikterna genom hela medeltiden i form av Reconquistan, den långdragna återerövringen av Spanien av de kristna rikena i norr. De första motståndsfickorna etablerades i Asturien, där den visigotiske adelsmannen Pelayo ledde ett uppror och besegrade en muslimsk styrka i slaget vid Covadonga omkring 718. Detta markerade början på en gradvis kristen expansion söderut, som drevs både av religiösa och territoriella ambitioner. Under 800- till 1000-talet utsattes den iberiska halvön för flera vikingaräder, som utgjorde ett mindre men ändå betydelsefullt kapitel i Spaniens medeltida krigshistoria. Dessa nordiska sjöfarare, kända för sina plundringståg i stora delar av Europa, nådde även Spanien och Portugal genom att segla längs Atlantkusten och uppför floder som Guadalquivir. Under de följande århundradena utvecklades krigen mellan de kristna kungadömena och de muslimska härskarna i al-Andalus till en serie av långvariga konflikter och tillfälliga fredsavtal. På 1000-talet började det muslimska kalifatet i Córdoba splittras i mindre taifakungadömen, vilket gav de kristna rikena en möjlighet att avancera. Kastilien, León, Aragonien och Navarra växte i styrka, och år 1085 erövrade kung Alfonso VI av Kastilien den viktiga staden Toledo, en händelse som blev en vändpunkt i kriget. Som ett svar på detta kallade de muslimska härskarna in Almoraviderna från Nordafrika, vilka tillfälligt stoppade den kristna framryckningen. Trots Almoravidernas och senare Almohadernas militära insatser fortsatte de kristna rikena att avancera. Slaget vid Las Navas de Tolosa 1212 blev ett avgörande nederlag för Almohaderna, och under 1200-talet erövrades stora delar av al-Andalus av Kastilien och Aragonien. Till slut återstod bara emiratet Granada, som överlevde genom att betala tribut till Kastilien fram till 1492, då det slutligen erövrades av de katolska monarkerna Isabella I och Ferdinand II. Det medeltida Spanien formades genom dessa ständiga konflikter, där visigoternas fall inledde en ny era av muslimskt styre, följt av sekler av krig mellan kristna och muslimska härskare. Dessa krig definierade Spaniens historia och ledde till landets enande under katolskt styre vid slutet av 1400- talet..

Medeltida krig Muslimer, kristna och vikingar Visigoternas erövring av Spanien (410–507) – Visigoterna tar över från Romarna. Muslimska erövring av Spanien (711–718) – Umayyaderna besegrar visigoterna och etablerar al-Andalus. Reconquistan (718–1492) – Kristna kungadömen återerövrar Spanien från muslimerna. Vikingarnas räder i Spanien (844–1000-talet) – Vikingar attackerar kuststäder och plundrar Sevilla. Las Navas de Tolosa (1212) avgörande strid i Reconquistan - den kristna återerövringen av den iberiska halvön från de muslimska almohaderna